Kattas enda liv

Sista andetaget av Denise Mina ligger på nattduksbordet för tillfället. Känns skönt att vara igång med läsningen igen, livet är lite tråkigare när man inte har en bok på gång. Mina bjuder dessutom väldigt skön läsning: hon är inte bara skarp i språkhantering och spännande vad gäller handlingen, utan rolig, finurlig, djup och intressant också. Miljöerna, människorna, dialogen... Läs hennes deckare för att dom är så mycket mer än "bara" deckare! 

På väntehyllan ligger ett gäng pocketar som jag beställt, av bl.a. Hanna Hellqvist och Herta Muller. Kerstin Ekmans Mordets praktik tänkte jag också passa på att läsa nu när det är som mörkast... Men jag brukar börja längta efter annat när jag har en hög som väntar uppfodrande, så vips blir det nåt från bibblan i stället. Annars vill jag gärna ha lästips från mina läsare!

Och bloggtips, tack! Finns det ingen härlig blogg därute som ni tror skulle falla mig på läppen? Behöver nytt att läsa... Massor av större och mindre bloggar är snygga har jag märkt, men jag vill ha lite text att tugga. Lite intressanta ämnen! Kort sagt: lite substans please!

 

Adventsljusen brinner (ja, dom är många, många), ljusstakar och julstjärnor lyser, glöggen dricks... Äntligen!

Idag har vi gått på julmarknaden i stan och vid museet, där hästarna fick dra vagn i stället för släde, och snön lyste med sin frånvaro. I alla andra avseenden var dagen perfekt:

1. Kallt, klart och ruggigt väder (-5 grader på termometern, men luften var nog fuktig för det kändes mycket kallare än så).
2. Barnkörer som sjöng lagomt gulligt och falskt.
3. Hästar i vinterpäls som drog runt folk på stan.
4. Massor av julbak att köpa, billigt. (vi köpte anisbröd)
5. Massa fina juliga saker att köpa från tappra försäljare
6. Framförallt mycket folk, som klädde sig ordentligt och drog ut på stan.
7. Å, så skönt att komma hem in i värmen när man knallat omkring ute i kylan!

Vi har gjort advent i lägenheten, men det blev inget ambitiöst julbak under helgen. Lussebullarna får vänta, om jag inte gör nån annan saffranskaka i stället. Men hästskor blev det! Tänkte nog hinna få ihop mandelmusslor och mjuk pepparkaka innan jul också. Mums!



Igår kväll såg vi sista filmen om Lisbeth Salander med Sara och Rolle. Det var inte alls så dålig som det sägs! Dessutom är det inte värt att missa nåt av Rapaces Salander, hon är ju suverän, oavsett hur resten av produktionen ser ut! Kvällen var jättetrevlig allt som allt, och efter ett par glöggar hos oss, avslutade vi med att säga hejdå till Jazzomat. 





 

En sommar för flera år sen var jag några veckor i Helsingfors. Jag fick ett rum i en studentkorridor, där jag bodde bland finska studenter och andra utlänningar, som i likhet med mig skulle läsa finska under några sommarveckor.
Ibland kändes det som att jag var på rymmen där, eller att jag skulle starta om mitt liv, börja på ny kula. I ett finskt studentrum, med vackra tallkronor utanför mitt fönster. Tallarna var ett stort stöd faktiskt.

Mitt nya liv som utlänning var ganska skönt. Jag kommunicerade ytterst lite med omvärden, bortsett från min kurs, som jag gick till då och då. Att gå varje dag var för mycket begärt kände jag. Jag satt hellre på ett museum, eller gick runt på stan. Överallt bar jag med mig min anteckningsbok, i vilken jag skrev och skrev.

Hemma hade världen rämnat. Andra människors död, sorg och galenskap hotade min egen mentala hälsa, så att jag befann mig precis på bristningsgränsen. Kanske lämnade jag dom alla i sticket, men jag kände att det inte fanns nåt mer att ge av mig som kunde göra någon skillnad. Så jag gav mig av.



Grabbarna som bodde i min korridor var alla bönder, eller skulle bli det. De läste agri-nånting och skulle ha stora grisfarmar i framtiden. Inte för att de ville prata om det, men nån mening kunde man klämma ur dom när de var på socialt humör. Fast jag höll mig mest på mitt rum. På gården utanför stod en traktor. På nåt sätt hade detta en lugnande inverkan på mig.

Området som vi bodde i låg längst ut på busslinjen. Skogen låg en kort promenad bort och dessförinnan den lilla matbutiken. Pengarna skulle räcka om jag höll mig från stora utsvävningar. Ifred skulle jag få vara eftersom ingen kände mig och jag var utlänning av den värsta sorten: svensk.



Nu blev inte denna resa någon inåtvänd historia rakt av. Jag har släkt som jag alltid träffar när jag är i Helsingfors. Min syster kom efter mig, ville också läsa en kurs. Och ha roligt! Så det hade vi. Också. Men jag brukar tänka på det där med att komma som ett oskrivet blad, börja om på en ny plats i världen. Hur fri man kan känna sig. Hur ensamt det kan bli. I karga länder som våra.

Den här har ni inte sett förresten? Ett av mina gamla självporträtt... Måste börja måla mer känner jag. Annat, nytt...

Egentligen har jag inga problem att skriva saker. Skriva, skriva, skriva. Så länge jag haft förmågan har jag haft behovet, lusten. Eller såhär: med förmågan föddes "skrivklian", itchen att skriva ner (och upp) ord, skriva ihop meningar, berättelser. Ungefär detsamma som att klottra och rita bilder, fast i otåliga skrivböcker. Mina ordböcker!

Ändå är bloggen lite av en stress. "Måste skriva nåt idag" känner man ibland, snarare än "idag vill jag skriva om det här!". Kanske för att bloggen är så lös i ramarna. Och lite för det faktum att jag inte kan mata er med bilder i den mån jag skulle önska (ja, den där digitalkameran måste införskaffas). Jag är också osäker på vem det är som läser här på sidan min, vilket gör mitt skrivande lite splittrat, osäkert. Läsaren kan vara vem som helst i en om inte bred, så variationsrik bekantskapskrets.

När man skriver i sin dagbok kan man skriva för en vald fiktiv läsare. När man skriver för en (skol)uppgift har man ett syfte och en bedömare som man vet ungefär hur man ska tillfredställa. Likaså med kärleksbrev... Men bloggens tysta små läsare...vete fan vad ni vill ha från mig egentligen. Fast egentligen vet jag väl det. Och egentligen vet jag vilka ni är. Eventuellt. Och helt säkert ska man väl inte leva och verka.

Fast för oss med lite svaga nerver vill jag lägga ut en lugnande bild. Ni har vovven längst ner. Före det lite låttips.
Becks bästa låt nånsin, utan att jag hört det han gjort på sistone:
http://www.youtube.com/watch?v=WIVh8Mu1a4Q
Jesus walk with me är alltid bäst om man är lite trasig:
http://www.youtube.com/watch?v=zux_9b9M59k
Ännu en låt som varit i reklam:
http://www.youtube.com/watch?v=xYfsJ6rXgoc
Så bra. Just nu gillar jag Release me låtar. Det är liksom en vacker uppmaning, som den faller på engelska. Släpp mig låter inte lika poetiskt. Lyssna också på Agnes låt, den är i mitt tycke rätt bra för sin genre.
http://www.youtube.com/watch?v=wBWpETtMlPA
Eller Humperdincks gamla klassiker.
http://www.youtube.com/watch?v=rCZO9xeYA8g

Ute dimmar det och inne sitter lilla jag. Igår pratade jag med vården, drack te, gick nån liten promenad, började skriva brev. Idag ska Stig hämta nya utedasset. Längtar redan till nästa sommar i Sinken. Den kommer blir fin!

...har vi idag, jag och Stigge. Just nu är Jörgen på besök, men jag har lämnat herrarnas ekonomiska diskussion för att blogga lite. Det finns en del samtalsämnen som jag liksom inte kan bidra något till. Politik och ekonomi känns ibland så outsägligt tråkigt (vissa aspekter av dessa ämnen) även om jag riskar att låta världsfrånvänd nu...

Senare ikväll, efter visst packande och tvättande, ska vi se på gårdagens avsnitt av Nip/Tuck... Så trevligt!

Ja, ursäkta, men jag gillar faktiskt Kjell Bergqvist. Har alltid gjort det, men har kanske inte alltid stått för det... Morden som går på onsdagkvällar har förvånat mig med att vara riktigt bra. Lite segt, lite mörkt, lite laid back. Svenskt men ändå inte särskilt svenskt. För svenska produktioner är ju sällan FANTASTISKA. Som danska.

Hursomhelst. Ikväll kommer även Stigge hem! Det känns skönt. Att ha honom borta lite är bra, men hemma är bäst! Tänkte försöka hinna baka lite innan dess, så att vi kan ägna oss åt att fika framför tv:n resten av kvällen...

Imorgon väntar veckans värsta dag. Alla som jobbar med mig vet vad jag menar. Och det kommer att vara uthärdligt av en enda anledning: min fredag är ledig! Efter sovmorgon susar vi ner mot Sthlm och fredagen är ännu ett oskrivet blad. Kanske nån trevlig restaurang, kanske nån bio eller teater eller trevlig släkting? Den som lever får se!

Nä, dags att sätta degarna på jäsning... Och läsa ut boken som jag fastnade i igår: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Herberlein. Intressant om manodepressivitet och framförallt mycket välskrivet!

Alla gör det inte, men jag är en person som trivs mycket bra i mitt eget sällskap. Här på Kungsgatan blir det lite av den varan, så nu tänker jag njuta av stillheten medan Stigge är borta. Göra vad man vill, äta när och vad och var man vill, inte ta NÅGON hänsyn osv. Ikväll ska jag nog mest läsa samt ev. gå på kvällskursen på Kronan. Tyvärr är det så att i takt med att mörkret blivit mörkare, minskar min lust för att ge mig iväg en helkväll, även om det handlar om att göra något kul. Mest vill jag bara kura och mysa hemma. Tända lite ljus. Dricka mera te...

Här får ni en gammal bild på mig och Emsan. Sommaren 2006. Jag var ganska nyrakad som ni ser, och trivdes bra i kortkort. Även om det var lite munkkänsla över det hela. Om jag skulle klippa kort igen skulle det nog vara med en tydligare frisyr. Och liiiite längre. Och lite färg. Emma satsade mer på att buffa upp hårsvallet sitt, som då var rakt.


Nu väntar teet på mig!