Kattas enda liv

Min torsdag har varit både hektisk och vilsam. Idag har jag jobbat effektivt och ändå haft tid för att luncha med tidigare kollega: tack, det var trevligt Maggan! Och så har jag fått god mat när jag kom hem efter en lång arbetsdag: tack, det var så gott Stigge! Sen har vi hunnit se gårdagens avsnitt av True blood också. Inte det bästa av avsnitt, men ändå. Lafayett var i alla fall i högform och det gillar jag! Kort sagt: Jag känner mig allmänt förnöjsam och tillfreds med tillvaron.

Jag ser verkligen fram emot att åka till Umeå imorgon!! Valborgstrevligt ska vi ha fast eventuellt utan brasa. Bastu blir det för min del i alla fall! Och Josse och Sara och mamma, har inte sett nån av dom på länge känns det som. Mysigt ska vi ha!

Nu ska jag packa lite. Och vad mer? Just ja, jag måste sätta kamerabatteriet på laddning...

Vi är precis hemkomna från Persön. Kaffe hos Micke följdes av en biltur hemåt genom diverse byar. Sightseeing och ett visst mått av husspanande. Inget seriöst. Vi kollar läget så smått och konstaterar hur man skulle kunna tänka sig alternativ hur man absolut inte vill bo. Det ligger förstås i framtiden (förhoppningsvis), men lite drömmande kan man väl få ägna sig åt?

Här är lite bilder från kvällen. Alla tagna från en bil i rörelse... Första bilden är Bohmans lada, resten av husen har jag inga uppgifter om.

Hängaren jag köpte på arcus.

min vackra prakikarbetsplats i Boden!

Äntligen en riktigt god morgon! Ute är det vått och grått, men min dagsform är på topp ändå för ovanlighetens skull. Ibland behöver jag faktiskt gråa, fula dagar att spira i!

Igår jobbade jag halvdag på praktiken för att sedan, efter lunch hemma, gå på arbetsförmedlingen. Hamnade efter den obligatoriskt långa väntetiden (och trots att det står personal och hänger i lokalen) hos en pratglad herre. Jag kan bli så trött på surriga människor som inte riktigt lyssnar eller tar in. Denna karl ville på nåt sätt förmedla en viss dos livsvisdom och jag var tvungen att kontra med att surra tillbaka eftersom jag inte finner mig i att bli nerpratad. Inte av karlar i alla fall. Slutresultatet blev ganska trevligt.

Den absoluta majoriteten av personalen på AF är faktiskt trevliga typer som inte till 100% står för det byråkratiska maskineri som de jobbar i. De kan faktiskt se individen som kommer dit och försöker efter bästa förmåga ge tips på vägen eller hitta möjligheter. Jag har blivit positivt överraskad av vänligheten där flera gånger. Det är bara i undantagsfall som man drabbas av den superbyråkratiska, uppgivna alternativt nedlåtande delen av personalstyrkan.

Idag väntar en dag av jobbsökande. Eller i alla fall uppföljning av sökta jobb och en träff hos inspirationskällan Maria, min jobbcoach. Våra möten brukar alltid vara trevliga och peppande! Nästa vecka ska jag förbi på entreprenörscentrum igen. Så det är dags att ta upp de dammiga starta-eget-idéerna jag har nånstans...



Nån dag ska jag lägga några penseldrag vid denna mystiska bild, som påbörjades för några månader sedan. Tror jag måste måla över centralgestalten som ser ut som en profet eller en felbyggd dildo. Nån som ser något som skulle kunna tillåtas växa fram?

Att gå ut ur huset för att fota är onödigt känner jag. Ni märker det nog på mina bilder. Ett lite personligare hemma-hos...  

Annars går jag mest och gör inget särskilt, min stora begåvning i detta liv! Kattlat är jag, vill mest ligga i solen och kurra. Stress klär mig inte och inte så många andra heller. Korta stunder möjligtvis, sen måste man få pausa och slappna av. Eller vad tycker ni?

Har tänkt på det där med att måla på sistone. Ibland behöver man göra det, andra gånger känner man mer att man borde och det senare är inte världens mest inspirerande känsla. Borden kan vara så hopplöst tråkiga! Mina akvarellfärger står tills vidare i en kruka och inväntar kommande stordåd. Ojlor och akryler är faktiskt undanstoppade i en byrålåda (allt vi äger ligger faktiskt inte framme och skräpar). Men det är långsamt på väg tillbaka. Behovet av att måla. Jag anar det i kroppen.



Stigge ligger i soffan och löser söndagens dn-korsord. Det har börjat gå riktigt bra och vi känner oss vansinnigt duktiga när det är klart. Ikväll väntar Laerkevei och mina goda bullar! Nu kallar sambon på korsordsassistans... 

Ibland känns det som ett lyckat liv mäts i hur roligt man har det på fredag/lördagkvällar. Lite så var det när man var yngre i alla fall. Just denna fredag känner jag mig av denna anledning lite misslyckad eller kanske rentav olycklig eftersom jag sitter ensam hemma. Ofrivilligt. Så feel free att tycka synd om mig om ni har tid bland allt tacos och fredagsmys och godis som alla ni andra verkar dela...

Efter en viss vältran i självömkan tänker jag snabbt ta tag i min sköna frihet och försöka hinna följande:

1. Att se lite Frasier! Stig gillar inte F sådär som jag och Sara gör, så jag brukar spara det till mina ensamma stunder. Eller till mysstunderna med Sara på Tomtebo i Umeå. Ostkakan är nära på obligatoriskt tilltugg...

2. Baka nåt gott! Det var alldeles för länge sen jag smällde ihop en bulldeg och det finns inget mer terapeutiskt i min värld än att skapa, forma och grädda bröd av olika slag.

3. Måla! Jag har inte rört penslarna sen Jattes kurs tog slut tror jag. Från det att praktiken började har det inte blivit av. För måleri behöver jag fokus, inspiration och te. När man ser är igång spelar det ingen roll om Stig skulle ha postfest i vardagsrummet, då är jag så inne i det.

Nåt sånt blir det alltså. Inte särskilt sorgligt alls. Snarare bekymmersfritt... Och imorgon väntar eventuellt storloppis på Arcus och ett träningspass. Den som lever får se.

...och jag känner mig otålig!



Nog kaffe och te har druckits för idag. Mörkret har lagt sig. Den där timmen när man ska börja varva ner för att kunna sova bra har infunnit sig. Men känslan i mig säger spring! klättra! gå på upptäcksfärd! laga en lasagne! skriv en låt! författa första kapitlet i min Stora Roman...osv

Underligt det där. Konspirationsteoretikern i mig har en vag idé om att just när skallen verkligen klarnar och skulle kunna åstadkomma underverk, en känsla som för mig bara infinner sig när jag är riktigt trött, då kräver mina mänskliga fysiska begränsningar att jag ska gå i viloläge. Och när man sen vaknar dagen efter, är det lite som för Bill Murray i Groundhog Day. Börja om från början. Slutsatsen i mitt fall är att jag måste satsa på insomnia...ge upp mitt älskade soveri för att kunna bli det geni som jag är menad att bli!

Känner mig blek om nosen och skör idag. Den här återgången till november-känslan är inte så farlig, eftersom jag vet att den är övergående. April är ombytlighet. Men bristen på semester känns tärande och jag har varit nära att falla in i onödigt tjafs om saker just för att jag är irriterad över att inte ha fått min dos London. Och Emma!



För en stund sen tog jag upp en fråga med Stig som är lite känsligt för mig, men som jag ändå hade kunnat låta vara. Det har att göra med omgivningens bemötande och mer specifikt när en ny partner kommer in i bilden. Men jag kan inte skriva om det här egentligen. Vissa saker önskar man bara att de kunde vara annorlunda. Men vem har sagt att livet ska vara lätt?

Hej på er gott folk! Har ni tröttnat på att höra om askan? Jag har just sett K special: en dokumentär/ afroistisk betraktelse... "Serbien, hur mår du?". Himla bra, rekommenderas:
http://svtplay.se/v/1959865/k_special/serbien__hur_mar_du_?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1959865/sb,p102870,1,f,-1 

Ikväll tänkte vi se en film med dansken Mads, han brukar ju leverera. Och ja, vi är hemma på Kungsgatan. Tryggt förankrade i röda tv-soffan. Inte ute på shoppingstråt, klubbar, museer, gallerier, dyra gator, flummiga gator, tunnelbanor, taxibilar, pubar, underbara parker eller andra Londonaktiga miljöer. Inget storstadsvimmel så långt ögat kan nå.



Nej, vi fick oss ingen Londonresa för er som undrar och som inte sett mig beklaga detta faktum på Facebook. Vulkanaskan hängde i luften redan igår morse här i Luleå, så vi provade att boka om, för att sen ge upp tanken på att komma iväg alls. Försök har gjorts för att skapa semesterkänsla här hemma och det har väl gått sisådär. Nån dag i helgen ska vi ta oss en hotellfrukost här i vårt kvarter (Comforts är bra! finns våfflor!), det är en billig vardagslyx...

Stor kram till syster Emma som vi aldrig fick se en skymt av denna efterlängtade weekend!

...med lite fluffiga moln på...

Ibland får man äta upp saker man skriver. Som igår: bara någon timme efter att jag skrivit på bloggen vaknar jag på soffan efter att ha nickat till en timma och hela vardagsrummet är dränkt i solljus. Det fina vädret nådde oss till slut! Igår, uppiggade av vårkänslor eller bara lata matlagare, gick vi och åt middag på Exotic. Lamm masala blev det för mig, och det var nästan lika gott som på 30-årsfesten!


Idag har jag åkt skidor med Sara och Rolle i Tjursundet. Underbart härligt var det!


Påskpynt i min aloe vera.

Luleå i april är en stundtals riktigt tråkig och ful historia (och bilderna är bara utsikten från våra fönster!). Vårvinterns bländande vackra dagar har övergått i en slags bakisliknande tötillvaro av blött, grått väder som i bästa fall torkar upp och blåser runt grusdamm istället. Mina påskliljor har vissnat också, så det finns inte mycket att glädjas åt.

Fast jo, det finns det. Janne har klarat sin svåra operation och har nu en lång återhämtningsperiod framför sig. Mamma är hemkommen från Canada bubblande med redogörelser och skvaller från våra vänner och släktingar där borta. Och på torsdag susar vi iväg till London. Obegripligt ännu, men väl på flygplatsen brukar man fatta: världen ligger där ute och väntar på mig. Vilken underbar känsla det brukar vara! 

Det blev ingen festival och inget Umeå för mig idag. Jag klarar mig. Mest känns det synd att inte kunna träffa Sara, det börjar bli alltför länge sen nu!

Istället för att just nu sitta på en skumpande buss på väg mot hemstaden Umeå, njuter jag av att ha lägenheten för mig själv en kväll. Stig är ute med postgänget och bowlar, vilket jag misstänker resulterar i en helkväll, och jag tänker fylla några timmar med precis vad som faller mig in, om det nu blir en god bok eller en lagomt skräpig tv-serie återstår att se...

Hela långa dagen har jag ägnat åt en sketen jobbansökan. Jag känner mig inte precis effektiv, men det kan bli så för mig när jag ger mig in i nåt. Nu är det i alla fall klart! När det för en gångs skull finns ett utannonserat kulturjobb i denna stan tänker jag banne mig lämna in en BRA ansökan. Problemet är att jag inte kan påstå att jag har erfarenhet att jobba med ungdomar, något som var formulerat som ett krav så chanserna att få det är inte stora. Maria, min fantastiska jobbcoach, vet dock alltid vad hon ska säga för att uppmuntra mig: "det finns ingen som lever upp till alla dom där kraven!", och så är det nog ganska ofta med ambitiösa jobbannonser. Till de flesta jobb utgår jag ifrån att man vill ha den bäst lämpade personen och det är inte alltid den som ser bäst ut på pappret. Det sa personen som intervjuade mig härom veckan, att meriterna inte nödvändigtvis gör en person bättre lämpad för ett jobb.

Lite ångest får jag över det faktum att jag inte kan ägna mig helhjärtat åt min trevliga praktik, men när pengarna aldrig kommer måste jag ju söka mig till det mera inkomstbringande: jobben. Tidigare i veckan har jag haft det så trevligt med Ricky och Peter! Vi har gått på Viktiga Möten samt planerat och vridit och vänt på reklamtexter. Fast kanske mest surrat om konst, reklam, livet... 

I helgen är det litteraturfestival i Umeå, med jättemånga intressanta punkter på programmet. Jag hade så gärna gått och helt uteslutet är det väl inte...om jag känner att jag måste tar jag en tidig buss imorrn! Problemet är att jag börjar bli för bekväm för dessa långa bussturer. (Och att jag gärna hade velat ha litteraturvänner med mig! Som när man går på andra festivaler...) Drygt 8 timmar kostar det i tid att bussa fram och tillbaka till Umeå. Om det dessutom bara blir för en helg, känns det knappt värt det. Man hinner inte träffa alla man vill träffa heller och vips är det dags att sätta sig på bussen hem igen.

Nä, nu ska jag umgås med enmannatekannan. Ha en skön kväll och helg alla!


Tekannan som passar för en stor tedrickare (mig). Vattenkokaren som gör att jag och mitt te snabbare kan förenas i harmonisk lycka...

All snö är snart smält på balkongen.

Diffus kulturjobbsökare tar härmed helg! 

En Sara som jag känner sa nyligen att påsken är större än julen för hennes mamma. I år har jag också känt en viss längtan och vördnad för påsken. Det är ju en vårhögtid och bara det är ju trevligt. Sen har jag mer än nånsin känt att jag nog vill ha lite högtider i mitt liv, LITE traditioner. Vår ateistiska värld känns ibland lite torftig på detta sätt. Traditioner, som ju fungerar meningsskapande för människor, anses nästan av ondo. Av anledningar som att vi ändå bara konsumerar eller blint följer ritualer som man alltid gjort. Jag är inte så säker på att människor klarar sig utan traditioner, men jag är i och för sig glad att vi har möjlighet att själva bestämma hur, vad och om vi vill följa dem.

Har man som jag en kristen uppfostran, vet man att påsken är den mest allvarliga av högtider. Mamma fick inte göra något roligt på långfredagen när hon var barn. Då skulle de begrunda Jesu lidande. Och kristen eller ej har de flesta av oss sett någon av filmatiseringarna av Jesus korsfästelse och uppståndelse nu i påsktid. Svek, blod och död. Fast med ett syfte. (Själv tyckte jag alltid synd om Judas, som ju gjorde det någon måste göra, eftersom det var menat så och ÄNDÅ fick bära hundhuvudet. Och vi säger ju fortfarande Judaskyss, hur mycket förlåtelse är det egentligen?)

Som tur var följs den onda bråda döden av något hoppfullt. I en svenssonsk påsk visar sig detta i färgglada fjädrar och målade ägg. Fjantigt kanske, men i år har jag i alla fall köpt en liten påsklilja. På bild finns den, mig funderandes och lite annat... Glad påsk!