Släktband
Helgen börjar ta slut, och även om jag har för avsikt att summera det åt mina kära läsare, så är jag mest bara orolig inför en ny arbetsvecka. För med på resan hade jag (förutom Stigge) mitt kära höftont, som jag inte fått vila från alls. Fy farao, brukar min mamma säga och det vill jag säga om att ha ont när man är ledig och ska ha kul: Fy farao.
Bortsett från detta har vi haft en skön helg. Trevligt för oss själva och i andras sällskap. Strålande vacker sol under lördagen, då vi spatserade på Djurgården bland annat helgfolk. Vi har ätit massa ute, så pass att man inte vill kolla på Coopkortet för att se vad hela kalaset gått på... Nästintill ingen shopping, vill jag stolt proklamera! Men lite småsaker har jag ändå köpt, exempelvis tandborste (fattades i packningen).
Igår kväll skulle jag träffa två av Stigs syskon med respektive, samt Mirelles (Stigs syskonbarn) övriga gäster på hennes 30-årsfest. Ja, jag gruvade mig lite inför det hela. Men det gick fint. God mat och trevliga människor. (Ett dansgolv med bra musik som jag inte riktigt vågade mig upp på.) Men just detta: att träffa folk som är så nära sammansvetsade med ens partner. Praktiskt taget samma dna. Även om dom i praktiken bara ses nån gång per år kanske. Men ändå: tänk om dom inte gillar mig.
Nu blev det lyckligtvis inte så igår! Lars och Susanne var mjuka och snälla typer i likhet med sin storebror, inte alls farliga eller ogillande. Och i verkligheten är det för övrigt lönlöst att tänka på detta sätt. För en nykomling i släkten kan aldrig påverka vad som tidigare varit eller vad familjen/släktingarna är för ena. Eller vem man själv är, för man kan varken stöpa om sig själv eller dom andra.
Det är som i alla andra möten mellan människor: antingen uppstår tycke/kemi/acceptans eller vad man nu vill ha eller lyckas skapa i familjebandens namn. I vissa situationer upptas en ny partner i en släkt/familj som det under kärleken kan vara, i annat fall förbehåller man sig rätten till att vara skeptisk. Jag tror nästan att den vanligaste inställningen är just den senare... För inte duger väl vem som helst till våra nära och kära?
Bortsett från detta har vi haft en skön helg. Trevligt för oss själva och i andras sällskap. Strålande vacker sol under lördagen, då vi spatserade på Djurgården bland annat helgfolk. Vi har ätit massa ute, så pass att man inte vill kolla på Coopkortet för att se vad hela kalaset gått på... Nästintill ingen shopping, vill jag stolt proklamera! Men lite småsaker har jag ändå köpt, exempelvis tandborste (fattades i packningen).
Igår kväll skulle jag träffa två av Stigs syskon med respektive, samt Mirelles (Stigs syskonbarn) övriga gäster på hennes 30-årsfest. Ja, jag gruvade mig lite inför det hela. Men det gick fint. God mat och trevliga människor. (Ett dansgolv med bra musik som jag inte riktigt vågade mig upp på.) Men just detta: att träffa folk som är så nära sammansvetsade med ens partner. Praktiskt taget samma dna. Även om dom i praktiken bara ses nån gång per år kanske. Men ändå: tänk om dom inte gillar mig.
Nu blev det lyckligtvis inte så igår! Lars och Susanne var mjuka och snälla typer i likhet med sin storebror, inte alls farliga eller ogillande. Och i verkligheten är det för övrigt lönlöst att tänka på detta sätt. För en nykomling i släkten kan aldrig påverka vad som tidigare varit eller vad familjen/släktingarna är för ena. Eller vem man själv är, för man kan varken stöpa om sig själv eller dom andra.
Det är som i alla andra möten mellan människor: antingen uppstår tycke/kemi/acceptans eller vad man nu vill ha eller lyckas skapa i familjebandens namn. I vissa situationer upptas en ny partner i en släkt/familj som det under kärleken kan vara, i annat fall förbehåller man sig rätten till att vara skeptisk. Jag tror nästan att den vanligaste inställningen är just den senare... För inte duger väl vem som helst till våra nära och kära?
Kommentarer
Trackback
