Men blogga då!
Oj, nu har jag plötsligt massor att skriva! Mina jobb med ungdomar väcker massa tankar och engagemang och studierna om motivation och grupprocesser och livsval...
Men vi ska luncha först!
från sjukis till friskis
Jag har legat däckad några dagar nu: feber, ont i lederna och torrhosta. Nu som efterbörd har jag börjat nysa och snora en hel del, men jag känner mig bättre.
Här på Kungsgatan diskuteras Stieg och Eva. Efter Skavlan igår, känner man ju att man sympatiserar med brorsan, snarare än den bittra sambon, eller vad tycker ni? Dom gifte sig inte och det fanns inget testamente och därmed får man inte ett jota om nån av parterna går och tvärkolar. Vet inte om den där sambon verkar så supersympatisk hur som helst, hon är så grinig och nu börjar hon skriva böcker om sig själv och karln också...ett annat sätt att få pengar. 20 miljoner dög inte, bara en sån sak. Samtidigt kan jag ju förstå henne, men hon har ju faktiskt bara sig själv och sin döda sambo att skylla. Som Beyonce så klokt sagt: if you like it then you should have put a ring on it!
Många vill inte gifta sig nu för tiden, av olika anledningar. Men det finns anledningar till att ekonomer alltid rekommenderar att man gör det för gemensam, ekonomisk trygghet. Låter oromantiskt, men man slipper bli bitter som Eva i alla fall!
Syftet med att ha en blogg
Hela mitt liv har jag å ena sidan varit en som vridit och vänt på saker och å andra sidan haft idealet att vara lojal och trofast (= icke-ifrågasättande?). Sanningen om mig är att jag är en tvivlare. Kanske därför jag ändå tilltalas av religion, närmare bestämt bokens religioner, och deras behandling av ämnet tro vs. tvivel. Om jag ska vara ärlig är det mest kristendomens tvivelsskildringar jag är bekant med. Och jag tycker detta motsatsförhållande säger något om att vara människa även om vi frångår det religiösa.
Även mina ateistiska läsare (har jag några religiösa?) känner väl till uttrycket att pendla mellan hopp och förtvivlan. Som jag ser det är det samma konflikt: att tro, hoppas på något och samtidigt, parallellt med detta tvivla. Det kan ha med självbild, existentiella funderingar att göra och mycket annat. Som uttrycket används är det i och för sig oftast om mer katastrofaktiga händelser än en inre kris, men jag tycker det funkar på båda fallen.
Vi återgår till vardagslivet: Ikväll blir det pizza och kvalitetstv. Geografikunskapstest, som jag alltid förlorar (bortsett från musikfrågorna): På spåret. Och sen lite Skavlan om det är bra gäster. Köpte mig lite vitamindoping i form av Blutsaft idag, får se om jag piggnar till från viss vinterhängighet och kan skriva om roligare saker framöver...
varats olidliga tröghet
De senaste veckorna har jag försökt att ladda företagsbatterierna också, men jag vet att inget går om man tänker för negativt, vilket jag av någon anledning gjort. Värsta lutheranen har jag varit. Så nu avvaktar jag och väntar in ett friskt vårhumör och lite överpositiv våghalsighet, jag vet att jag har det inom mig!
Någon annan som såg Mad men igår? Känner mig orolig för Don...
att vara välkomnande som mamma eller att vara sverigedemokrat
När vi ändå är inne på detta spår måste jag få ge en liten spontanhyllning till min mamma. För att hon är generös på ett osvenskt sätt, ser det positiva i alla slags människor och bjuder hem människor jämt och ständigt. Om Sverige och svenskarna vore lite mer som min mamma i detta avseende skulle det vara så mycket lättare för alla nyanlända flyktingar och invandrare att komma in i samhället. Så låtom oss alla bli lite mer som Bettan!
Igår såg vi dokumentären om Sverigedemokraterna och jag tycker att skildringen av hur SD bemöts i riksdagen så fint omkullkastar deras egna idéer: andra partier vill inte beblandas med "rasister" och tar till och med fysiskt avstånd från dom, vilket visar på hur långt omgivningens påstådda tolerans och humanism räcker. SD-motståndarna alltså. Alla motbevisas i denna cirkus! SD borde förstå att ingen vill vara utanför och ingen ska hållas utanför, eftersom det inte är roligt. Att utanförskapet skapas i majoritetens blick och att deras egen konstruktion av vi och dom aldrig kan vara konstruktivt. Resten av riksdagen får testas i sin mänsklighet och bemötande av åsiktsmotståndare. SD:s intåg i riksdan känns för mig snudd på viktigt. Deras åsikter och skildringar av verkligheten, som vi alla vet finns lite här och där, måste granskas och bemötas!
Det lustiga med SD:s martyrskap är ju att det är så slumpmässigt. Det hade kunnat vara vilken undanskuffad minoritet som helst som säger: ingen lyssnar på oss, dom förvränger det vi säger, detta är inte sann demokrati. Att dom inte förstår att dom borde alliera sig med invandrare, flyktingar, romer, handikappade, HBT-folk mfl. Men först byta spår och omfamna mångfalden. Man kan ju hoppas att några av dom kommer till insikt...
arbete med flyktingar
Tyvärr skulle det aldrig gå. De inblickar jag fått i asylprocessen pekar för mig bara i en riktning: att vara medmänniska till en flykting känns otillräckligt nog, om jag skulle byta roll till myndighetsutövare skulle jag aldrig kunna sova om nätterna.
Sushi!
Annars knallar det på. Jag tränar och hinner träffa folk och har redan mer jobb än förra året. Det börjar landa och jag kan slappna av. Ekonomiskt alltså. Skönt. Med företaget fortsätter jag att kontakta diverse möjliga och omöjliga samarbetspartners. Nånstans inom mig vet jag att om jag bara är ihärdig och inte släpper greppet om mitt mål, så kommer det att gå. Den känslan gör mig så glad!!
2011 är hittills ett bra år kan jag konstatera!
Stor kärlek
Längtar till ikväll dock, för då ska vi se första avsnittet av Big love säsong 3 som vi spelade in igår. En välgjord, intressant serie för er som missat den!
Jobbbbbbb
På sistone har jag börjat längta efter, kanske rentav romantisera, heltidsarbete. Av många anledningar, bland annat för rutinen, ekonomin och självkänslan. Ett år har det varit bara sen jag sist jobbade heltid "på riktigt" och jag kan verkligen känna med dom som varit arbetslösa eller sjukskrivna länge: det är jobbigt!
Nu gör jag ju en massa saker, så sysslolös är jag inte. Med ett heltidsjobb har man en viss grundtrygghet även om det kanske suger (jobbet alltså). Man har en chef och arbetskompisar, man har arbetstider att följa och en lön för mödan. Som man kan leva på.
Fyller man som jag sina dagar själv, med extrajobb, nystartat företag, frivilligarbete och deltidsstudier eller vad det nu kan vara, så ligger ansvaret för att allt går ihop alltid på en själv. En del av er kanske vill hävda att så är det att vara vuxen, och det är visserligen sant, men pussellivet är både roligare och svårare än att trava varje dag till samma jobb och göra samma saker. Nu vill jag inte trivialisera någon annans tillvaro, eller på något sätt påstå att jag har det svårare än andra, jag gör bara en jämförelse utifrån min egen erfarenhet.
Kissen i fönstret
Jag har inte rört kameran på länge. Så här ser ni en gammal bild på Ludde.
Ska strax gå och köpa foder till min lilla ludne vän. Han verkar bli hård i magen av ett nytt foder jag införskaffade före jul, så jag har gett honom annat på sistone. Idag blev det kattonfisk och han verkar gilla det. Just kattproblem är en sån sak jag tidigare alltid dryftade med Anita, och hon visste alltid vad man skulle göra. Hon kunde massor av annat också, var en slags allmänrådgivare känns det som ibland.
Antar att det är så här det är när någon dör, att man vill gråta över kattmat.
Galna män & andra serier
På dvd ser vi just nu Sons of Anarchy på rekommendation av Nisse. Den är hyfsad, ruffig och grabbig men med en ganska intressant grunduppställning av karaktärer. Vi är väl inte helt sålda, men tänker se färdigt säsong ett innan vi avlägger domen... Det är ju typiskt när man sett en riktigt bra serie före, eller i alla fall en serie som man verkligen fastnat för, vilket i detta fall är Dexter. Spännande och psykologiskt bra.
Nog om våra tv-serier. Vissa tycker att vi inte gör annat än ser serier, men jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara mig i höstmörkret utan dom.
I'm bäck
Senare denna månaden ska jag börja ett nytt jobb. Deltid, men det passar utmärkt vid sidan om studierna och går i samma spår som annat jag sysslar med nu eftersom det handlar om ungdomar. En miljö som jag inte alls är bekant med, för på fritidsgård har jag aldrig gått själv som ung. Känns spännande och jag tror det blir himla kul!
Annars går livet sin lunk. Jul och nyår har passerat och nu väntar lite vanlig hederlig vardag. Känns ändå ganska skönt. En sak som kommer igång igen är serierna på tv:n... Träningen är jag tack vare Linda igång med igen redan, så skööönt med träningspass och en bastu på det!
