Kattas enda liv

Ibland vill man bara gråta. Över en massa dåliga saker. Solunderskott, människor som inte har det bra, jular dom aldrig kommer. I tidningen idag: manifestationer för kvinnor som dör varje år i Sverige, mördade av närstående män. Vi vet ju att det händer då och då, trots att vi inte tycker oss ha nån hederskultur eller dylikt att skylla på. Fast slumpmässigt kan det ju ändå inte vara: då skulle det lika gärna kunna vara männen som fick sätta livet till när deras gamla flammor blev arga och svartsjuka. Men det är väldans sällsynt.

Men jag vill gråta över mindre saker med. Mina krämpor som följer mig även när jag ska ha välförtjänt semester. Mitt nya onda i ryggen som jag misstänker kommer vara ännu svårare att bli av med än höfteländet. Känslan av att jag faktiskt inte kan jobba på som vanligt när jag går sönder av det. Även om tiden som är kvar är kort. Kanske tänker jag fel.

Nu: te.