Kattas enda liv

En Sara som jag känner sa nyligen att påsken är större än julen för hennes mamma. I år har jag också känt en viss längtan och vördnad för påsken. Det är ju en vårhögtid och bara det är ju trevligt. Sen har jag mer än nånsin känt att jag nog vill ha lite högtider i mitt liv, LITE traditioner. Vår ateistiska värld känns ibland lite torftig på detta sätt. Traditioner, som ju fungerar meningsskapande för människor, anses nästan av ondo. Av anledningar som att vi ändå bara konsumerar eller blint följer ritualer som man alltid gjort. Jag är inte så säker på att människor klarar sig utan traditioner, men jag är i och för sig glad att vi har möjlighet att själva bestämma hur, vad och om vi vill följa dem.

Har man som jag en kristen uppfostran, vet man att påsken är den mest allvarliga av högtider. Mamma fick inte göra något roligt på långfredagen när hon var barn. Då skulle de begrunda Jesu lidande. Och kristen eller ej har de flesta av oss sett någon av filmatiseringarna av Jesus korsfästelse och uppståndelse nu i påsktid. Svek, blod och död. Fast med ett syfte. (Själv tyckte jag alltid synd om Judas, som ju gjorde det någon måste göra, eftersom det var menat så och ÄNDÅ fick bära hundhuvudet. Och vi säger ju fortfarande Judaskyss, hur mycket förlåtelse är det egentligen?)

Som tur var följs den onda bråda döden av något hoppfullt. I en svenssonsk påsk visar sig detta i färgglada fjädrar och målade ägg. Fjantigt kanske, men i år har jag i alla fall köpt en liten påsklilja. På bild finns den, mig funderandes och lite annat... Glad påsk!