Jobbbbbbb
På sistone har jag börjat längta efter, kanske rentav romantisera, heltidsarbete. Av många anledningar, bland annat för rutinen, ekonomin och självkänslan. Ett år har det varit bara sen jag sist jobbade heltid "på riktigt" och jag kan verkligen känna med dom som varit arbetslösa eller sjukskrivna länge: det är jobbigt!
Nu gör jag ju en massa saker, så sysslolös är jag inte. Med ett heltidsjobb har man en viss grundtrygghet även om det kanske suger (jobbet alltså). Man har en chef och arbetskompisar, man har arbetstider att följa och en lön för mödan. Som man kan leva på.
Fyller man som jag sina dagar själv, med extrajobb, nystartat företag, frivilligarbete och deltidsstudier eller vad det nu kan vara, så ligger ansvaret för att allt går ihop alltid på en själv. En del av er kanske vill hävda att så är det att vara vuxen, och det är visserligen sant, men pussellivet är både roligare och svårare än att trava varje dag till samma jobb och göra samma saker. Nu vill jag inte trivialisera någon annans tillvaro, eller på något sätt påstå att jag har det svårare än andra, jag gör bara en jämförelse utifrån min egen erfarenhet.
Visst är det så. Ett jobb ger trygghet och ett livspussel med mer fasta ramar, men det är ju inte alltid av godo. Det finns fördelar och nackdelar med allt.
Sv: Sure does! Allra bäst är den där vardagskänslan av att orka. Flytta runt möbler, såga en planka, kånka matkassar och skotta snö, sånt liksom bara gör man om det behöver göras utan att känna motstånd i kroppen eller bli helt trött och slut. Underbart.
