familjen
Jahaja. Då var det söndag igen. Ibland är söndagar min favvo, eftersom vi brukar hänge oss till slöheten & DN:s söndagskorsord mest hela dagen. Ibland är söndagar stressiga på grund av veckan som väntar runt hörnet. Idag är det lite mitt i mellan.
Egentligen borde jag vara i Umeå och träffa brorsan, men jag blev bekväm och stannade hemma. Åka buss i 4-5 enkelväg timmar är väl egentligen inte jobbigt, men man kan bli hemkär och känna att man inte vill lämna katten eller gubben några dar utan sova i sin egen säng och allt det där. Det är tråkigt eftersom det, när man har ont om pengar, blir SÅ sällan man ses.
Familj på distans. Det blir julen man ses på i bästa fall. Och när man väl ses är ju förstås allt som vanligt, man faller in i sina roller, regrederar några år, bråkar & gnäbbas lite grann... Fast när jag träffar mina syskon nu för tiden är det faktiskt annorlunda: dom har bannemig gått och blivit vuxna hela bunten. Man känner igen dom, men det är nåt nytt i dom också. Kanske i mig med?
Ibland kan jag tänka: men sen då? OM familjbildning och barnalstring blir aktuellt, ska vi verkligen bo så långt ifrån varann? Ses en gång per år? Känns så fjuttigt om man tänker långsiktigt. Dom är ju mina syskon! Jag får två spontana reaktioner på det: Hallå, det kallas att växa upp och skaffa sig ett eget liv! Men jag har en alternativ känsla som säger något annat: Det här är konsekvensen av det individualiserade samhället, familjen blir oviktig, jaget framför allt...
Sverige 2011, som folk från andra länder inte förstår: tar inte föräldrar hand om sina barn, barn om sina föräldrar? Mitt och ditt och delade notor. Skilsmässolivet. Självförverkligandets sura sida. Även om vi tycker att vi gör rätt och att vår frihet är viktig, så har den också negativa konsekvenser. Precis som ett kollektivistiskt samhälle har. Och vi, som nation och individer, uppfattas ju ofta vare sig vi vill eller inte som kalla, ogästvänliga och egoistiska. Och det ligger något i det. Precis just nu väljer jag min egen bekvämlighet framför att vårda mina familjeband. Trist.
Egentligen borde jag vara i Umeå och träffa brorsan, men jag blev bekväm och stannade hemma. Åka buss i 4-5 enkelväg timmar är väl egentligen inte jobbigt, men man kan bli hemkär och känna att man inte vill lämna katten eller gubben några dar utan sova i sin egen säng och allt det där. Det är tråkigt eftersom det, när man har ont om pengar, blir SÅ sällan man ses.
Familj på distans. Det blir julen man ses på i bästa fall. Och när man väl ses är ju förstås allt som vanligt, man faller in i sina roller, regrederar några år, bråkar & gnäbbas lite grann... Fast när jag träffar mina syskon nu för tiden är det faktiskt annorlunda: dom har bannemig gått och blivit vuxna hela bunten. Man känner igen dom, men det är nåt nytt i dom också. Kanske i mig med?
Ibland kan jag tänka: men sen då? OM familjbildning och barnalstring blir aktuellt, ska vi verkligen bo så långt ifrån varann? Ses en gång per år? Känns så fjuttigt om man tänker långsiktigt. Dom är ju mina syskon! Jag får två spontana reaktioner på det: Hallå, det kallas att växa upp och skaffa sig ett eget liv! Men jag har en alternativ känsla som säger något annat: Det här är konsekvensen av det individualiserade samhället, familjen blir oviktig, jaget framför allt...
Sverige 2011, som folk från andra länder inte förstår: tar inte föräldrar hand om sina barn, barn om sina föräldrar? Mitt och ditt och delade notor. Skilsmässolivet. Självförverkligandets sura sida. Även om vi tycker att vi gör rätt och att vår frihet är viktig, så har den också negativa konsekvenser. Precis som ett kollektivistiskt samhälle har. Och vi, som nation och individer, uppfattas ju ofta vare sig vi vill eller inte som kalla, ogästvänliga och egoistiska. Och det ligger något i det. Precis just nu väljer jag min egen bekvämlighet framför att vårda mina familjeband. Trist.
Kommentarer
Postat av: Nattyxne
Det där har jag också tänkt på. Jag bor där jag bor till stor del på grund av att min familj finns här, men det är aldrig något jag pratat om eller knappt ens erkänt för mig själv. Som att det skulle vara något fult att värdera släktband? Då dras faktiskt självständighetstänket för långt.
Trackback
