Kattas enda liv

Jag sitter och försöker plugga. Det går hyfsat men lååångsamt. Tankarna och tårarna bubblar upp titt som tätt.

Igår blev en lång dag i den moderna familjens namn. Först var jag hos min tidigare pojkväns familj som precis förlorat en kär mamma/syster/moster/vän. Tog avsked. Döden är så svår att förstå. Å ena sidan gör den mig rädd och ledsen, får mig vilja knyta alla mina älskade hårt intill mig och aldrig släppa. Å andra sidan vet jag ju att tiden är begränsad för oss alla, begränsad och osäker. Men vad hjälper det när en människa som betyder mycket för en inte får leva mer? Det är ju ingen tröst precis. Det var lättare när jag var liten och mormor sa att den som dog blev "hämtad hem". Är det inte en trösterik tanke ändå?

På kvällen följde jag med Stig till hans ex:s brors 50-årskalas. Tänk vilka jättefamiljer vi skapar oss ibland, men också en möjlig grogrund för otaliga konflikter... Men samtidigt - eller åtminstone igår - känns den utbyggda moderna familjen som en trygg plats just för att det skapas en stor gemenskap, ofta med barnen som centralpunkt. Och det är väl fint? Så länge alla kommer överens alltså... Det gjorde vi igår.