Ledsen Katt
Vem hade kunnat tro att kurslitteratur skulle vara särskilt känslosamt och upprörande? Jag har precis haft en gråtattack efter att ha läst några kapitel om diskriminering.
Att bli allmänt illa behandlad av sin arbetsgivare är det säkert många som känner igen sig i. Jag vet att många av mina gamla kollegor gör det. Vi behöver inte nämna namnet på arbetsgivaren, de flesta av mina läsare vet vad det rör sig om. För mig klappar hjärtat särskilt för kvinnorna som är kvar och andra som är fysiskt svagare på olika sätt.
Varför gråtattack då, nu när jag inte ens jobbar kvar? Jo, för att jag kände igen mig allt för väl i texten jag läste. Sen hade jag en dispyt med sambon, som hävdade att på den arbetsplatsen är det jämställdhet. Jag avråder alla från att hävda att jämställdhet råder någonstans till mig inom den närmsta tiden.
Historien då? Jo, jag "gav upp" ett jobb på en mansdominerad arbetsplats där arbetet är fysiskt tungt och jargången stundtals hård. Inte minst uppifrån. Jag gav upp en strid som jag i sak hade rätt i, men där ingen som jag försökte prata med bland folket i ledningen ville lyssna. Dom blånekade och ljög. De som inte visste höll ryggen om varann ändå, ville inte veta sanningen. Inte ens facket ville ta i frågan. För mig var det en överraskande upptäckt. Fastän jag visste att det också var ett led i att man helst ville anställa killar. Och att otrevliga chefsmän fattade alla beslut. Jag hade väl bara inte fattat att en naturlig följd av detta var att de skulle försöka utmanövrera mig, som tjej och vikarie.
Jag saknar inte jobbet, men vissa medarbetare förstås. Jag vill inte tillbaka. Men jag har fan i mig inte förlåtit. Och en del av mig önskar att jag hade stridit för sakens skull. För att ingen annan skulle bli behandlad som jag blev.
