Kattas enda liv

Är precis hemkommen från fina, somriga Göteborg, i vars trakter så många släktingar verkar trivas och har trivts. Allt som allt blev dagen lång och innehållsrik. Ett rejält stycke teater, mycket promenerande (+en otroligt jobbig språngmarsch...) och flera viktiga, intressanta diskussioner! Glad att jag hann träffa vännen Clara också under dagen - det var ju år sen sist!

Igår kväll fick jag mig en riktigt fin teaterupplevelse! I sällskap av kusin Martin som vänligt guidade mig rätt, bänkade jag mig för att se kära broder Matti. På en scen. För första gången! För mig alltså...

Av kulturupplevelser vet man inte alltid vad man ska vänta sig. Om man sätter sig i ett teater eller biomörker kan man ibland vara dåligt påläst, kanske inte känna till storyn, regissören eller skådisarna. Och jag känner ju Matti som Matti. Skämtare och sketchare har han alltid varit, vi driver med varann allihop vi syskon. Men nu skulle det ju vara På Riktigt. Inför Publik. Efter ett antal veckors, månaders träning. Efter år på teaterskola. Lite nervöst men mest spännande. Hade kunnat utbrista i ett "Äntligen!" när jag satte mig i salongen.

Och stycket sen, Beckets I väntan på Godot, som jag försökt men misslyckats med att läsa nån gång för länge sen under litteraturstudierna... Som tur var kan jag nu tacka Matti och hans vänner för att de gestaltade texten för mig. Så att den rentav blev vettig och logisk. Ja, alltså, i all sin förvirring. För det är alltjämt ett kruxigt stycke text. Mångbottnat. Intressant. Existentiellt. Absurt, men ändå...livet.

Castingen (jag vet inte vad det heter på svenska: rollbesättning?) var klockren. Alla var som gjutna i sina roller. Och detta är ingen storasysterlig överdrift! Att elever kan vara så bra på ett hantverk gör mig så glad: det finns hopp om framtiden! Här kommer bilder från eftersnacket. Matti är fortfarande i scenkläder.

Tack till Matti och hans vänner! Ni var lysande!