konstnärsvardag
När man befinner sig på en arbetsplats av konstnärer som jag för tillfället gör, inser man fort att ett arbete är ett arbete, oavsett vad det är. Även om man jobbar åt sig själv och med sina egna idéer, så finns det likväl ett mer eller mindre sjaskigt lunchrum där någon måste offra sig och torka av diskbänken och gå loss på micron emellanåt. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, kanske ett estetiskt fulländat kök? Nu vill jag inte på något sätt dissa KKV:arna eller för den delen deras lunchrum. Det är bara det att det känns så vanligt.
Och så det där med lönen. Någon måste ju betala den med. Så jag dividerar med mina visioner från 1987: vill jag verkligen vara konstnär? När verkligheten vägrar vara bohemglammig och sorgfri. Vi får väl se... Jag tror jag blir lite allt möjligt när jag blir stor. Bredd snarare än fördjupning. Jag gillar ju människor, relationer, fantastisk konst, fantastiska städer, god mat, att måla fauvistiska självporträtt, dansa, fota, slöa, leka, sova...då måste man kanske inse att man är mångsysslare...
Kommentarer
Trackback
