Tiden som aldrig räcker till
Det blev morgon idag med och som jag känner mig går jag bara motvilligt med på att det är en ny vecka. Helgen hade gärna fått vara dubbelt så lång, tack! Jag behöver nämligen tid att tänka över saker, smälta det nya, komma fram till saker. Mitt grubbleri får så lite plats när verkligheten envisas med att marschera framåt i en takt som jag inte hänger med i. Andra människor verkar inte ha det där behovet som jag alltid haft: att ha tid för att prata med mig själv om livet medan det fortgår. 
Ovan: Konstiga saker på isen.
Lite som i denna bild: "Prata med handen, jag vill inte bli fotad". Fast jag vill säga det till tiden: stanna en stund, jag behöver tänka.
Jo, jag har det där behovet. Händer det för mycket runt omkring mig kokar hjärnan över till slut! Det behövs mycket tid bara för att undermedvetet bearbeta allt som hänt/händer, varje dag. Jag vill gärna tro att det innebär att man blir en människa som känner sig själv väl och står stadigt på marken. :-)
Ja, men det tycker jag lät bra! :) Kul att du läser min blogg Anna!
