Kattas enda liv

Snart börjar arbetsveckan igen. När man inte har jobb är måndagen nästan värre än om man ska till ett arbete - för man vet inte riktigt vad som väntar och ska det hända nåt vettigt är det helt ens eget ansvar att se till att det så blir. Plus lite tur förstås. Men jag har fått pepp från mina nära och ska kasta mig ut i mera arbetssökeri trots att det stundtals skrämmer skiten ur mig.

Annars tänker jag på Haiti. Och får perspektiv på mina egna små problem. En positiv vinkel på detta är att människor från hela världen faktiskt vill hjälpa medmänniskor som de aldrig träffat när olyckan slår till. Förut fick jag ångest över katastrofer som dessa, men nu känner jag mig lugnare. För vad hjälper det om jag gråter?

Jag håller inte (längre) med folk som säger att "ingen bryr sig" eller att folk är snåla. Jag vet att många hävdar att deras förtroende för hjälporganisationer är urholkat och med detta som argument avstår från att skänka pengar i den form som vi nu uppmanas till. Personligen tycker jag att det är synd, och kanske lite av en dålig ursäkt. Men jag tror inte för den skull att jag är bättre för att jag väljer att ge 50, 100 eller 1000 spänn till röda korset - jag och andra som mig kan lika lätt beskyllas för att köpa oss fria. Tänk såhär i stället: Det finns otaliga sätt som vi kan hjälpa varandra på här i världen, och de allra flesta ägnar sig åt det i någon form. Att fokusera på detta känns mer meningsfullt. 

PS. Josse, ditt minne från Bryggargatan fick mig att skratta högt. Jukka hade en riktigt skräpig tv och video som inte alltid ville funka. Tusan vad länge sen det var det där 1997...