Kattas enda liv

I torsdags bestämdes att jag skulle låna Stigges bil för helgens visit till Umeå. Vi, jag och bilen, susade söderut i vackert väder (och bara lite snörök) direkt efter visiten hos jobbcoachen på Bergnäset. Klockan var strax efter tio, så jag kunde stanna och äta lunch i godan ro i Skellefteå, och ändå hinna gott och väl till Umeå och sedan Lillsjöberg innan mörkret infann sig.

Inne i mammas kyliga boning väntade en sällskapssjuk katt som kurrade medan jag tände i brasan. Vi satte oss i varsin fåtölj och myste. Sen kom mamma hem och vi hade trevligt ihop medan mörkret föll utanför. Josef, Kim och världens finaste hund Vidar dök senare upp och jag följde dom upp till byn efter att jag klätt mig ordentligt mot kylan. Hos Falkensköldarna visade det sig att man ännu inte sett den lysande serien True blood, trots den svaghet för vampyrer som Kimpa vittnade om, och jag insåg att detta var ett gyllene tillfälle att slita upp plasten på deras box och parkera mig i deras stora fina soffa. Å, True blöööd! Så bra!



Lördagen inleddes med vissa biltrubbel eftersom jag hade en tid att passa inne i stan. Jeanette (på galleriet SKORPINJON, där jag ska ställa ut med start 27/2), väntade mig före öppningsdags för att snacka lite och fota några verk för inbjudningarna. Några kvartar sen kom jag mig dit. Allt gick bra, förutom att jag var alltför lättklädd i tunna strumpbyxor och frös som en idiot när vi var ute för fotografering.

Innan kalaset hos Mari-Therese hanns det med en lunch på stan med morbror Anders. Trevligt! På kalaset fick jag sen i mig gooood tårta och fick träffa lite folk jag inte sett på lääänge. Oj, vad gamla vi gått och blivit, vi som nyss gick i högstadiet ihop... 30-åringen själv var tjusig i blått och fick bl.a. ett finfint minnesalbum från en annan Katarina.

Nu närmar vi oss berättelsens jobbigaste punkt, men när jag startade bilen på tunnelbacken trodde jag i min enfald att en slö, skön kväll väntade mig i mammas bastu. Från stan är det ca 2,2 mil ut till Lillsjöberg för er som inte känner till Västerbottens alla brokiga vägar och byar. Avfarten till byn låg ungefär en kilometer framför mig när Stigges kära Mercedes tvärdog på landsvägen, en väg som plötsligt kändes väldans smal och farlig trots att jag visste med mig att trycka igång varningsblinkersknappen. Därtill insåg jag att jag snart skulle frysa ordentligt i tunna strumpbyxor. Naturligtvis ville ingen svara när jag började ringa som en galning, men efter bara några minuter hade en bil stannat in framför mig och en kvinna erbjöd mig hjälp.

Jag grät redan, eftersom blev så överrumplad av min plötsliga maktlöshet. Kvinnan skyndade sig att skjutsa upp mig i byn till gården där jag visste att bilkunnigt folk fanns. De visste också direkt vad problemet var och gav sig in på räddningsaktionens första del: bogsering. Sen fick vi ägna oss åt att störa folk i jakten på garage att ställa in bilen i. På tredje försöket lyckades vi.

Helgens räddare i nöden var: Anders, Hans och framför allt den för mig tidigare okända Robert Lindberg. Den sista hade garageplats, införskaffade delar och lagade bilen så att den var körklar på söndag mitt på dan. Helt otroligt snällt!

Efter detta var jag ganska matt och oinspirerad resten av lördagskvällen. Jag satt en stund hos moster och sen tittade jag och mamma på en deckare ihop innan vi la oss. På söndan var allt ännu ovisst fram tills att telefonsamtalet kom om att bilen var fixad. Hemfärden gick i mörker och snörök och tog ganska lång tid. Sen var jag ännu tröttare när Stig mötte mig med risgrynsgröt och inspelat Mad men-avsnitt. Men det var skönt att komma hem!

Nu väntar en ny vecka och nya friska tag! 

PS. Klara, du är klok du! Gillade ditt förslag och ja, några självporträtt blir det!