Kattas enda liv

På kulturnattens dag fanns möjlighet att gå en stadsvandring och lära sig mer om Luleå - det hade jag nog behövt. Trots att mitt jobb delvis handlar om att bekanta sig med nya områden av denna stad lite då och då, så kan jag känna att jag inte gjort Lule till mitt ännu, om ni förstår vad jag menar. Men en plats man känner sig hemma på utgörs väl nästan alltid av människor som man känner sig hemma med? Därför tar man en stad till sitt hjärta när man samlat på sig ett antal människor som fått en att känna sig hemma där. Detta om vi bortser från hur man kan känna sig förälskad i en stad efter en dag eller vecka som turist, för det är skillnad på vardag och semester.

Luleå är min stad nu, eller åtminstone under uppbyggnad. Här har jag kärnverksamheten med Stigge (som för övrigt ligger och snörvlar i soffan just nu, stackarn), om jag inte mött honom hade jag nog lämnat norrbotten - men han är en bra anledning att stanna, tro mig... Sen finns Malin, Sara och ett antal favvopostisar (ingen nämnd och ingen glömd). Och lite bodenfolk förstås! Nånstans måste man börja - sen får man ta det därifrån. Men som jag och barndomskompisen Karin (som hamnat i Kiruna!) enades om: det blir svårare att träffa folk och skaffa kompisar när man är vuxen, med studietiden som undantag. Så i höst ska jag gå lite kvällskurser för att råda bot på detta: konst och dans! 

På bilden ovan står Sigge (min ume-Sigge) och agerar guide på en fotorunda vi tog en dag för några år sen - när Ålidhem var hemma. Nedan ser ni mitt nya grannskap!