Kattas enda liv

Idag har jag druckit kaffe tre gånger! Suget börjar sakta klamra sig fast vid mig medan tanken på te ofta känns blaskigt. Tro inte nu att jag någonsin kommer att överge min favoritdryck, det är bara det att kaffe liksom behövs för att man ska vakna till här i livet litegrann...

Med kaffe följer kissnödighet och idag kände jag mig efter lunchen tvungen att låna en toalett ute på turen för att avhjälpa detta. Så jag chansade och ringde på hos en kvinna. Trots att jag här skriver chansade så blev jag faktiskt förbluffad över att denna dam, som för övrigt bara öppnade dörren en decimeter, nobbade mig. Sen stängde hon dörren med eftertryck, och låste. Gud vad jag har svårt för detta låsande! Eftersom jag spenderar några timmar om dagen i trapphus får jag höra det där ljudet många gånger per dag. Vad är det människor låser ut? Eller låser dom in sig själva? Jag har svårt att se faran som hotar oss alla i våra egna hem!

Tillbaka till kisseriet. Damen tyckte alltså att jag kunde ta min kissnödighet någon annanstans och inte störa henne. Och jag stod där bakom den låsta dörren och bara gapade! Neka mig en sån liten sak, vilken snålhet! I skallen började jag författa insändare medan jag gick ut ur trappuppgången. "Vad är det för samhälle vi lever i? Varför vågar vi inte lita på eller hjälpa våra medmänniskor..." Trots ovilligheten som damen visat mötte jag förstås strax en annan människa som inte alls tyckte att det var en uppoffring att låna mig sin toalett i en minut. Han frågade till och med "gick det bra?" när jag var färdig och gav mig av med lättad blåsa. Ändå klängde sig tanken på damen kvar i huvudet: varför var det en olägenhet att släppa in mig?

Efter en stund insåg jag att många inte ens skulle komma på tanken att ringa på hos någon och tro att de skulle bli insläppta bara sådär. Och sen började jag tänka i större banor, på hur människor blir utestängda ur trygghet och gemenskap och hela samhällen. Nej, du är inte välkommen! Min lilla trängda blåsa började kännas ganska löjlig och obetydlig...för det värsta som skulle kunnat hända var att jag varit tvungen att åka till någon offentlig toalett, vilket hade tagit tid och känts onödigt. Eller ja, det värsta hade kanske varit att kissa på sig. Men inte ens det hade inneburit mer än tillfälligt obehag.

För i grunden har jag det väldigt bra. Jag utgår från att människor jag möter, främlingar, är vänligt inställda till mig. Bara en sån sak.