Svarta sjukan
Kära gulletussar!
Man får samla sig lite när man ska skriva om jobbiga ämnen. Det jag hade tänkt mig idag är svartsjuka, en tråkig åkomma... Därför vill jag börja med en lugnande bild på Herr Depp för alla mina läsare som uppskattar fagra män:
Alltså. Svartsjuka är väl ett sånt där ord som man förknippar med karlar som slår sina kvinnor, det gör jag i alla fall. Tills jag kommer och tänka på att jag kan vara en svartsjuk typ och då skäms jag, eftersom jag inte på nåt sätt vill sammanknippas med denna grupp.
Många skulle skriva under på att en svartsjuk person är en osäker person, eftersom vi gärna vill förklara beteenden med känslor som ligger bakom och lurar. Detta är även den svartsjuka medveten om, men skapar sina egna förklaringar, som passar in i känslan. När jag är korkad (svartsjuk) och ska förklara mig för mig själv, brukar jag tänka att jag bara är riskmedveten, vilket förstås låter ännu dummare än att vara osäker...
Anledningen till att jag ville ta upp detta ämne är att jag vill gå på djupet kring påståendet att stor del av vår oro är obefogad. Och osäkerhet, och beteenden knutna till osäkerhet av olika slag, rör sig ju i samma fält. Om jag skulle säga till en kompis att jag inte känner att jag är god nog för min partner, skulle hon/han knappast svara att jag har fog för min oro. Dels för att man inte säger så till folk och dels för att man sällan tycker att det stämmer. Osäkerheten är med andra ord obefogad.
För sån ser i alla fall min svartsjuka ut, när den visar sitt fula tryne: jag tvivlar på mitt eget värde, förminskar mig själv och blåser i samma veva upp hoten eller konkurrensen eller vad man vill kalla det. Naturligtvis är det inte smart eller logiskt eller vettigt. Men jag tror att man kan bemöta sin obefogade oro - vilken den än är - genom att ta upp den för granskning och försöka lösa det, istället för att bara skämmas och känna sig dum.
Man får samla sig lite när man ska skriva om jobbiga ämnen. Det jag hade tänkt mig idag är svartsjuka, en tråkig åkomma... Därför vill jag börja med en lugnande bild på Herr Depp för alla mina läsare som uppskattar fagra män:
Alltså. Svartsjuka är väl ett sånt där ord som man förknippar med karlar som slår sina kvinnor, det gör jag i alla fall. Tills jag kommer och tänka på att jag kan vara en svartsjuk typ och då skäms jag, eftersom jag inte på nåt sätt vill sammanknippas med denna grupp.
Många skulle skriva under på att en svartsjuk person är en osäker person, eftersom vi gärna vill förklara beteenden med känslor som ligger bakom och lurar. Detta är även den svartsjuka medveten om, men skapar sina egna förklaringar, som passar in i känslan. När jag är korkad (svartsjuk) och ska förklara mig för mig själv, brukar jag tänka att jag bara är riskmedveten, vilket förstås låter ännu dummare än att vara osäker...
Anledningen till att jag ville ta upp detta ämne är att jag vill gå på djupet kring påståendet att stor del av vår oro är obefogad. Och osäkerhet, och beteenden knutna till osäkerhet av olika slag, rör sig ju i samma fält. Om jag skulle säga till en kompis att jag inte känner att jag är god nog för min partner, skulle hon/han knappast svara att jag har fog för min oro. Dels för att man inte säger så till folk och dels för att man sällan tycker att det stämmer. Osäkerheten är med andra ord obefogad.
För sån ser i alla fall min svartsjuka ut, när den visar sitt fula tryne: jag tvivlar på mitt eget värde, förminskar mig själv och blåser i samma veva upp hoten eller konkurrensen eller vad man vill kalla det. Naturligtvis är det inte smart eller logiskt eller vettigt. Men jag tror att man kan bemöta sin obefogade oro - vilken den än är - genom att ta upp den för granskning och försöka lösa det, istället för att bara skämmas och känna sig dum.
Kommentarer
Postat av: staggerlee
det fanns en som sa en gång:
I love you to much to be jeleaous
but that does*nt mean I dont care
jag tycker att det sammanfattar hur det borde vara.
man älskar någon så mycket att man inte bryr sig om deras svarta misstag... men man gråter ändå när han har somnat efter det att han har berättat att han låg med den storbröstade slynan som dansade med honom den kvällen när du inte ville följa med ut...
Postat av: Katarina
Haha!
Nja, det är skillnad på att vara svartsjuk och att vara svartsjuk. Finns det skäl för det är det ju berättigat och en helt annan sak. Är man bara paranoid kan det ju kännas lite mindre vettigt. Men att kunna avstå från svartsjuka när den andra gör felsteg, DET måste ju vara höjden av storsinthet. Eller KÄRLEK. Eller bara korkat, jag vet inte.
Trackback
