Kattas enda liv

Idag är vi lite internationella sådär. I rubriken åtminstone.

Vi har just sett en dokumentär om Woodstock. Man kan undra hur många det finns och hur det fortfarande kan vara så intressant. Det är det för mig i alla fall. "Dom där är alla i 60-årsålden nu" kommenterar Stigge när kameran rullar över publikhavet och dess halvnakna, solbrända, hippielånghåriga ungdomar. Han hade faktiskt kunnat vara där själv, tonåring som han var -69. Men till Kalix hade nog inte ryktet om Woodstock spridit sig förrän långt efteråt... 

För mig känns det svindlande länge sen, men ändå så väldigt bekant. Kanske för att mina föräldrar till viss del tagit intryck av musiken och livsstilen som jag ser i dokumentärer som denna och fört det vidare till oss barn. För även om jag stänger av så fort jag hör svensk proggmusik (som i mina öron alltid låtit pinsam och löjlig) så lyckas den amerikanska musikens storheter från denna period säga mig nåt viktigt eller i alla fall förmedla en känsla av att vilja vara viktig, vilja förändra saker. Från min generation sett kan det ibland kännas avlägset att samlas kring något som man tror på, något som man gemensamt tror sig kunna få till stånd. En gemensam framtidstro.

Vi är individualister. Jag är individualist. För även om jag tror på att samhället ska ta hand om de svaga, utplana vissa skillnader, som vi ju gör i vårt välfärdssamhälle, så har jag aldrig känt mig lockad av kommunismen svartvita världsbeskrivning eller människoförminskande ideologi. Jag tar faktiskt själv ofta avstånd från kollektivistiska rörelser (eftersom jag ofta uppfattar dom som intoleranta, med lågt tak). I Sverige har vänstern liksom tagit patent på vissa saker, och är man inte bekännande vänsterpartist, utan kanske närmare amerikanernas vänster - liberal - så vet man inte riktigt vart man ska vända sig när man känner ett visst behov av att sätta sig ner med gitarren och sjunga en sång om hur man önskar att världen kunde bli bättre. Nån som har ett förslag?