Kattas enda liv

Idag kom lönen, som ett brev på posten. Jag passade på att betala räkningarna direkt, som jag brukar, så att man vet vad man har att röra sig med resten av månaden. Sorgligt nog kunde jag direkt konstatera att det blir en tråkig månad, utan överflöd... Detta är månaden som CSN vill ha tillbaka, och så generösa som dom varit mot mig är det bara att öppna börsen och ge dom vad dom begär. Skiljelinjen mellan den lyckliga, sorgfria studenttiden och den senare, den vuxna och ansvarstagande, blir aldrig tydligare än såhär.

Tro nu inte att jag ångrar att jag dragit på mig vissa CSN-lån, tvärtom. Om jag inte gjort det hade jag inte kunnat plugga, så är det bara. Och studentåren har varit värda sin vikt i guld, trots att jag ännu inte jobbar inom det som jag studerat. Av någon anledning har jag alltid sett det som en tidsfråga: förr eller senare hamnar jag där jag hör hemma. Kanske skriver jag min roman eller vad det nu kan vara, och vips kommer jag att lämna brödfödejobben helt eller delvis bakom mig. Kalla mig gärna romantisk drömmare, för det är precis vad jag är (hallå, jag är fisk!) och det tänker jag fortsätta vara!

Nu måste jag få mig en kanna te och en stund i soffan...


En höstmörkerbild från promenadstråken kring Ålidhem i Umeå.